År 1977 bildades den allra första hoppklubben i Sverige. Det var några tjejer i Varalöv i Skåne, som höll på med kaninhoppning hemma i trädgården och som hade en egen liten klubb som de kallade Erikslunds Kaninklubb.

Kan man tänka sig, att det är 40 år sedan allting började.

Efter en tid gick Erikslunds Kaninklubb ihop med två andra klubbar i närheten och bildade Ninebos Kaninklubb, första riktiga hoppklubben. Detta hände den 16 november 1979 och till ordförande valdes Cajsa Bengtsson.

Senare blev det namnbyte till Varalövs Kaninklubb och den var aktiv fram till 1991. Då hade tjejerna blivit "för gamla" för att hålla på med kaninhoppning. Ja det var så på den tiden. Inga vuxna och knappt heller några tonåringar höll på.

I nummer 5 finns ett reportage om en lång resa på två timmas bilfärd till en 2-dagars tävling i Varberg. Det var inte särskilt ofta som man reste till andra klubbar och tävlade. Och inte så här långt och med övernattning.

Om tävlingsbanan skrevs så här: " Här hemma är man ju van vid stadiga och fasta hinder, men där var det inte alls så. Stöden var av inomhustyp och bommarna var runda och smala. De låg dessutom mellan stöden". Reglerna var ju också olika från klubb till klubb.

Den vi har att tacka för att allt material finns bevarat från hoppningens början är Annika Olofsson i Skåne. På den tiden hette hon Westman i efternamn, liksom sin syster Marie-Louise.

Hon hälsade på när vi hade Nordiska Mästerskapen i Karlstad 1996 och kom även till invigningen av SM i Ljungbyhed 2001.

Marie-Louise heter idag Jönsson i efternamn, gift med "skåningen" Jörgen Jönsson, legendarisk superspelare i Färjestads ishockeyklubb och bor i Karlstad.

Louise Hultman, född Jansson och vår yngsta dotter, hade den berömda hoppkaninen Skåningen. Han var född hos Anneli Nilsson i Landskrona, därför fick han smeknamnet Skåningen.

Så visst är det i Värmland som skåningarna lyckas bäst.

Anna Widén från Varberg blev förste SM-vinnaren någonsin med sin Lille Skutt. På 4:e plats kom Killen som ägdes av Anneli Nilsson från Landskrona. Totalt deltog 31 kaniner från 4 olika klubbar.

Hindren på den här tiden bestod av pinnar som stacks ner i marken och sen la man blompinnar som bommar på spik inslagna på ena sidan av sidopinnarna. Farligt med både dessa spikar och om kaninen vände och hoppade mot hindret från fel håll.

Det förekom också, att "bommarna" klämdes fast ordentligt när någon av de som brukade vinna skulle starta. Efter loppet lossades på dem till nästa tävlande. Jag såg många orättvisor som gjorde mig fast besluten att ändra på detta.

I bildtexterna framgår också att kaninerna fick testa till och med SM-banan innan tävlingen drog igång.

Och lägg märke till att man fick hålla i kopplet ända ner till kaninen. Det var många lyft över hinder på den tiden.

Bilderna nedan är från detta första SM i Hlesingborg 1986 och Anders Gernandt var speaker.

Varalövs Kaninklubb arrangerade SM i Göteborg 1987-88, innan Göteborg själva tog över arrangemanget med Anna Lammert i spetsen.

Hindren bestod av upprättstående enkla skapelser, ofta inte målade. På SM-bilderna här ser vi att de är målade och lite ner påkostade. Det fanns inga regler för hur hinder skulle se ut. De tre hindren som står i rak följd på bilden är en trekombination. Då stod hindren mycket tätt och kaninen fick göra ett enda hopp mellan dem. Och föraren hoppade oftast efter i banan.

Banorna såg ut som små hästhoppningsarenor.

I södra Sverige tävlades enbart krokig bana och bedömningen följde hästhoppningens regler. 4 fel för en rivning. Inte kul att gå av banan med så där 64 fel och heller inte roligt som domare att ropa ut det till en tävlande.  Vägran var omöjligt att döma för. Volt finns med i dagens korrigeringsbedömning.

Vi i Värmland var först ut med att sluta med denna bedömning. Vi ville förenkla eftersom det var kaniner vi tävlade med och inte hästar. Men motståndet från södra Sverige var stort, så när vi några år senare skulle enas om ett gemensamt reglemente för hela Sverige, så vi fick kompromissa oss fram till en lösning.

Eftersom klubbarna i Varberg hade mer lättrivna hinder, så bedömdes rivningar annorlunda, som vi kan se på bilden ovan.

På den tiden fick man heller inte ta i kaninen, utan bara styra den med kopplet. Jag har sett en video på detta och det var inte roligt att se hur kaninerna lyftes framåt i selen någon decimeter i taget. Tänkte på hjärnskakning direkt.

Hindren stod väldigt tätt, så förarna hoppade även de över de hinder som det inte gick att gå runt.

En rivning betydde att endast översta bommen revs. I princip skulle en kanin kunnat gä genom hindret och undgå fel om bara översta bommen låg kvar. Nu hände aldrig det med tanke på hindrens storlek och att bommarna lågt mycket tätt.

Däremot räknades tiden ofta som en avgörande faktor. I en första omgång gällde nästan alltid att gå felfritt för att komma till final. I finalen, eller omhoppning som det hette, använde man sig bara av ca 5 hinder och då gällde det att sno runt kaninen på minsta möjliga tid om man ville vinna.

De olika klasser som skulle ingå i ett SM ändrades från gång till gång. SM 1987 gick i Göteborg och var förstås endast krokig bana.

Någon klassindelning av kaniner, liknande den vi har idag, fanns inte utan alla kaniner tävlade mot alla. Däremot fanns en typ av uppklassningstabell som användes i några klubbar, en mycket komplicerad historia. Hela reglementet var tillkrånglat med många klasser och grenar.

Uppklassningssystemet fanns med i det reglemente, som alla hoppare i hela landet enades om 1993, men betydligt förenklat. Krokig bana hade dock bantats ner till 8 klasser och rak bana bestod av de 4 klasser som finns än idag.

Att alla kaniner skulle tävla mot varandra i alla klasser gjorde ju, att de som alltid kom sist med sina kaniner tröttnade och slutade med sporten.

Därför behövdes en klassindelning av kaninerna för både rak och krokig bana. Under en tävling fick jag idéen till "pinnsystemet", som är det som följs än i dag och gäller både rak och krokig bana. Detta har gällt sen det första tävlingsreglementet i Sveriges Kaninhoppares Riksförbund togs fram 1995.

Men i början hade de flesta bara 3 klasser, tills kaninerna blev både fler och bättre och vi kunde ha 4 klasser på rak bana. Första åren kunde man även ha uppklassningsprov, så att duktiga kaniner kunde klasspröva till högre klass. Krokig bana behöll 7 klasser några år till, innan det minskades till 4 där också.

Hittills hade SM bestått av enbart krokig bana och bara i södra Sverige. Rak bana var något som tävlades uppåt landet, men 1987 arrangerade hopparna i Stockholms kaninavelsförening det första SM:et på rak bana. Vinnare var Anna-Karin Lunfberg med kaninen Amadeus.

Här ser vi för första gången hinder som inte bara består av pinnar. Vi fick ta med oss hinder till den här tävlingen och så valde arrangörerna ut vilka som skulle ingå i banan. Jag minns att vi hade med ett grönt plankhinder. Vinnaren 1988 var Jenny Olsson med Krabat.

Hade varit trevligt om någon hade kvar foton från båda tävlingarna..

SM i rak bana hölls i Stockholm till och med 1992.

Vinnare 1989 var Ellen Huitfeldt, Södertälje, med Rullan. 1990 blev arrangemanget inställt för det var då RVHD slog till i Sverige första gången. 1991 vann Malin Utter, Borås, med Dumle och 1992 hette segraren Anneli Nilsson, Landskrona, med Gåsen.

Anneli skulle bara upp till Stockholm på ett möte som vi i arbetsgruppen hade angående ett gemensamt tävlingsreglemente. Hon tog Gåsen med sig och vann SM till sin stora häpnad.